På grund av de övergrepp som jag varit med om så har jag svårt att vara på ställen där det finns män. Och så klart finns det män på de flesta ställen i vårt samhälle! Jag har utvecklat ett sätt där jag har koll på allt som händer runt omkring mig. Var alla personer finns i förhållande till vart jag står/sitter.
När jag går i affären så vet jag var alla människor runt om kring mig är. Är någon på väg bakom mig så stannar jag till en stund, vid någon hylla eller disk. Låtsas att jag är intresserad av någon produkt så personen får gå förbi. Jag handlar oftast på ställen och tidpunkter då det är minst folk i affären. Det krävs extra planering bara för en så enkel sak som att handla mat. Undviker att handla kläder i affärer. Att vistas bland människor och dessutom behöva gå in i ett provrum och klä av mig kläderna, innanför ett enkelt förhänge är inte lätt. Försöker helst beställa de flesta kläder via nätet.
Jag går aldrig på en konsert eller bio. Aldrig ensam på restaurang, operan, teatern eller andra ställen där det finns mycket folk, trots att jag älskar god mat, teater, musikal och opera. Vill helst att det är fler personer med, om jag ska på såna ställen. Någon gång ibland kan jag gå med bara en kompis men det kostar extra energi, då jag är mer på min vakt än om jag går med fler och kan vara ”omringad” av trygghet.
När jag var yngre kunde jag ”stänga av mig”. När jag var bland andra människor så vistades jag på något sätt utanför mig själv. Jag pratade, skrattade, diskuterade, dansade osv men utan att känna hur det kändes i mig. Brukar förklara det med att jag vistades enbart i mitt huvud men kroppens känslor var aldrig med.
Nu när jag blivit äldre och fått prova olika terapiformer så kan jag inte längre ”stänga av mig”. På gott och ont! Tillvaron var ju så mycket enklare när jag kunde stänga av. Men kroppen tog mer stryk och idag får jag leva med de konsekvenserna.
Jag önskar att jag skulle kunna lita på män igen men tyvärr så har ingen terapi fungerat och jag har fått lära mig att lev mitt liv på mitt sätt. Det tar extra mycket energi och att ständigt behöva förklara för vårdenheter, serviceenheter och andra hur jag fungerar är frustrerande.
Det är tur jag har min familj och att jag har hittat vänner där jag känner mig trygg.