Jag har alltid haft svårt i skolan. Dyslexi pratade man aldrig om på den tiden. Fick gå till läskliniken några timmar/vecka i högstadiet och allmänkurs i engelska. Något annat språk fick jag inte chansen att välja utan det blev konst som tillval. Inte för att jag kan rita/måla/teckna utan för att det var konst eller teknik som valet stod mellan. Teknik valde de flesta killar, för då fick de meka moppe. Inget jag var intresserad av. Men jag kämpade på, la många timmar på hemuppgifter och plugg inför prov. Ändå gick jag ut nian med tvåor och treor, högre betyg lyckades jag inte med. Självförtroendet var lågt både i skolan och på fritiden.
Mina barn hade börjat skolan och hade problem med läs- och skriv. Då kunskapen om läs- och skrivsvårigheter/dyslexi började bli bättre fick de göra tester och fick till sist var sin dyslexidiagnos. Mina tankar väcktes då att ”det här känner jag igen”. Så jag blev erbjuden att själv göra ett test. Det var väldigt intressant och jag fick diagnosen Dyslexi, och en massa bra kunskap om mig själv, i och med det.
Det resulterade också i att jag utbildade mig till Dyslexikonsulent och började jobba i ett projekt via ABF i Dalarna. Då fick jag hela Dalarnas län som arbetsområde. Ett mycket givande och roligt arbete men även otroligt jobbigt. Jag fick träffa så många fina barn och föräldrar under de åren och att ha ABF Dalarna som arbetsgivare var fantastiskt. Ser alltid tillbaka på dessa år med glädje och kärlek.