Inför CTn så skulle jag träna på att andas i bröstkorgen och hålla andan. Då fokusering på andningen får mig att må dåligt så blev det tyvärr inte så mycket träning. Jag hade sju dagar på mig att träna och det blev inte mer än fem gånger. Fyra av dessa på kvällen då jag gått och lagt mig och tagit min melatonin för att somna.
Jag skulle andas in så bröstkorgen fylldes, magen var stilla och så skulle jag hålla andan i 15 sekunder. Att hålla andan tyckte jag var det lättaste. Jag vet att jag håller andan även när jag gör andra saker i vardagen t ex skär bröd, växlar vid bilkörning, tvättar håret osv. Det är som att när jag fokuserar på något så håller jag automatiskt andan. När började jag med det?
Det visade sig att jag inte alls kunde hålla andan. Att jag pös ut luft fast jag trodde att jag höll andan. Jag fick prova flera gånger och jag tyckte varje gång att nu täpper jag till ordentligt och håller andan. Men så var det inte det pös ut luft i alla fall.
Det här gör mig nyfiken och får mitt huvud att gå igång. Varför är det så? Var pyser luften ut? Munnen är stängd, tungan hårt bak i gommen, halsen känns hårt sluten av halsmusklerna. Det känns inte som om någon luft kommer ur näsan. Men någonstans pyser det ju i alla fall även om jag inte kan känna det.
Kan det vara så att jag är skapt så att jag inte kan sluta tätt? Eller är det så att jag på grund av det ena eller andra har lärt kroppen att inte sluta tätt? Kan det ha att göra med det jag varit med om när kudden trycktes över mitt ansikte och jag trodde jag skulle kvävas och dö?
Ja, mitt ADD-huvud har dragit igång och tusen tankar snurrar runt för fullt men de får nog aldrig några svar.