Min bakgrund gör att jag har svårt för män! Så i mina journaler så står det att jag inte ska behandlas av män. Inga manliga läkare, sköterskor, sjukgymnaster o.s.v.
Om jag möter t ex en manlig läkare så stänger jag av mig själv. Jag vill få mötet så kort som möjligt och berättar inte allt som jag skulle behöva berätta och ställer inga frågor. På de frågor jag får, svarar jag så kortfattat som möjligt och inte alltid ärligt. Utan mer i form av vad jag tror mannen framför mig vill ha för svar. Det kan alltså bli väldigt fel!
Tyvärr så finns det idag inget sätt att sätta ett OBS eller Viktigt i journalen där det genast syns att man inte ska bli behandlad av män. Det är så klart konstigt att en sån enkel sak inte går att göra när så mycket annat går att få till i vår tekniska värld. Det gör att det som står i mina journaler inte syns på en gång och att det missas så gott som alltid vid en ny vårdkontakt.
Det är också väldigt svårt att få förståelse för min önskan om att inte bli behandlad av män. Människor som inte varit med om svåra upplevelser har så klart svårt att förstå vad det kan göra med en annan människa. Men jag tycker inte det ska vara så svårt att respektera vad en annan människa uttrycker att hon/han behöver.
Jag har förståelse för att det inte alltid går att få till att det inte blir en manlig kontakt. Framför allt när det är ett mer akut vårdmöte. I dessa fall ber jag om att en kvinna alltid ska finnas med i samma rum. Att det är kvinnan som får bli den som kommer ihåg vad mannen har sagt och registrera vad som händer i rummet. Det här fungerar sällan! Har bara fungerat en enda gång än så länge.
Tyvärr så zoomar jag ut så fort en man kliver in i rummet så av den anledningen så kan jag inte heller tala om vad jag behöver när situationen uppstår. Det här är också mycket svårt för folk att förstå. De tycker att jag ”bara” behöver säga vad jag behöver. Men att ”frysa” mentalt i situationer med män syns inte. Jag tar ett steg ut från mig själv, i huvudet, och försöker få den obehagliga situationen att bli så kort som möjligt. Jag kan inte säga eller göra något av det jag vill utan blir som en marionett som bara existerar. Jag gör det jag blir tillsagd – klä av dig, gapa, säg ahh, andas djupt, böjd dig, stå på ett ben o.s.v. Men jag säger ingenting om hur det känns! Om det gör ont någonstans kan jag inte förmedla var! Jag gör allt för att inte känna av min kropp, vad min kropp förmedlar eller vad jag känner. Allt som finns i mitt huvud är att få komma därifrån så fort som möjligt.
Efteråt, när mannen inte längre finns i rummet, släpper det och jag börjar gråta. Kan även få panikångest. Och det tar ett tag att samla mig, hur lång tid det tar beror på hur långt mötet varit och hur mycket mannen tagit på min kropp. Förr kom alltid gråten och ångesten först när jag kom hem. Nu för tiden kommer gråten ofta direkt efter att mannen gått ut ur rummet men om jag måste gå ut ur rummet tillsammans med mannen, brukar reaktionen vänta tills jag är hemma igen. Hemma, har jag min trygghet och där släpper det.