Jag medicinerar inte mot min ångest, även om den ibland kan vara för jävlig. Jag har hittat min metod för att stå ut och rida ut stormen.
När jag får ångest börjar det krypa i kroppen, jag kan inte sitta still, benen rör sig hela tiden, jag får hjärtklappning, svårt att andas, huvudvärk och musklerna i kroppen är på helspänn och gråten på väg.
För det mesta, nu för tiden, räcker det med att jag börjar gå fram och tillbaka i lägenheten medan jag gråter. Häller upp en kopp te, som står på diskbänken eller ett bord, och som jag tar en klunk av lite då och då.
Är ångesten svårare brukar jag slå mig själv på bröstet och säga ”det gör så ont” medan jag går. Det känns som om jag har ett svart hål i bröstet och att magen kryper av hårt ihopslingrande ormar. Gråten är värre och jag tar en handduk och gråter i och en stor kudde att krama.
När ångesten är som värst brukar det sluta med att jag faller omkull på golvet, drar i håret, slingrar som en mask, gråter hejdlöst och säger ”jag vill inte, jag vill inte, det gör så jävla ont”.
Men efter ett tag, längre eller kortare, beroende på vad som utlöst ångesten, så lugnar det sig.
En ångest lugnar sig alltid! Den ebbar ut och stillar sig!
Jag tror att får den bara ta plats ett tag så går den över.
Efter att ångesten rivit i mig är jag alltid trött, helt slut om den varit jobbig. Då måste kroppen få vila och det är skönt att sova en stund. Gärna med armarna om en mjuk, stor kudde.