Jag tror att man ska försöka hitta anledningar till att fira lite då och då. Även om man, som jag, blir väldigt trött, att kroppen reagerar med feber och man behöver vila, i tystnad och stillhet, efteråt. Men själen har fått påfyllning och de jobbiga dagarna blir lite lättare när själen är fylld med vänlighet och kärlek. Det gäller särskilt, om man som jag, lever ensam! Ensamheten tär på själen.
För att hålla mig frisk inför operation och strålning valde jag att inte träffa några personer, men när det var klart, så ville jag fira med vänner.
Näst sista strålningsdagen firade jag med några av HBT+-seniorerna. Vi blev ett härligt gäng på 7 personer som gick på restaurang och åt och drack gott. Många kramar fick jag också och det känns alltid skönt när jag nu under flera månader inte har träffat vänner.
Den sista strålningsdagen kom ett par av mina hundvänner och hämtade mig. Vi åkte och tittade i en sekundhand butik. Sen blev det lunch med rosévin och mycket trevlig prat hemma hos dem. Gos med deras två hundar (jag saknar mina så mycket). Så avslutade vi med fika och glass.
Dagen efter hade jag hög feber, illamående och yrsel. Men hjärtat och själen var fyllt med vänlighet. Så med ett leende och en lätthet satt jag i min fåtölj och blundade. Varvade ljudbok med tystnad och lät kroppen få återhämtning.
Tänk att det är så mycket lättare att ta motgångar när man får fylla hjärtat och själen med att få umgås med vänliga människor!