Inom psykiatrin är det vanligt att man pratar om att man ska utsätta sig för saker som man kan uppleva som jobbiga. Att genom att utsätta sig för att göra detta, kommer att vänja sig. Som t ex om man är rädd för att åka buss så ska man, med hjälp, utsätta sig för att åka buss och på så sätt vänja sig vid att åka buss och till sist inte behöva vara rädd för att åka buss.
I många situationer hjälper verkligen detta! Men det finns saker som man kanske aldrig kommer att vänja sig vid och uppleva som mindre jobbiga. Hur många gånger vi än utsätter oss för detta.
Jag hade en samtalsterapeut som, när jag berättade att jag tycker det är väldigt jobbigt att ställa mig i duschen, sa ”Du behöver utsätta dig för det och det kommer att bli bättre och till sist är det inga problem”. Jag var då 61år!! Vad trodde hon, att jag inte hade duschat någon gång på alla mina 61år?! Det är väl självklart att jag under min levnadstid har duschat och badat otaliga gånger! Men det är inte mindre jobbigt för det.
Det finns saker som aldrig kommer att bli bättre. Det finns saker som blir bättre men aldrig kommer att bli bra. Det finns alltså saker som vi med PTSD alltid kommer att kämpa med, mer eller mindre. Och det kan komma och gå, bli lättare under en period för att sen bli jobbigare igen osv.
Men man kan lära sig hur man själv är (reagerar) och lära sig att leva med det. Att jag har svårt att kliva in i duschen och ofta (omedvetet?) skjuter upp det, genom att hitta på andra saker att göra. Men till sist kommer jag på mig. Sluta göra allt annat och ställ dig i duschen, gamla tant! Det är fortfarande lika jobbigt men det går och när det är gjort känns det bättre. Jag vet att jag har svårt för detta och har lärt mig att leva med det. Ibland kan jag bli irriterad för att det är så men då försöker jag lägga skulden där den hör hemma. Hos de män som förgripit sig på mig. Det är inte mitt fel att jag har svårt för att kliva in i duschen, det är dessa mäns fel. Och det känns faktiskt bättre att få lägga skulden där den hör hemma.