Jag har haft färdtjänst snart ett år. Jag sökte färdtjänst på grund av PTSD och ME/CFS i kombination och då jag går med rollator. Min psykläkare skrev ett bra intyg om mina svårigheter på grund av min PTSD och kuratorn hjälpte mig skriva ansökan. Där vi tog upp alla mina svårigheter. Jag fick färdtjänst där det också framgår att jag ska åka ensam i bilen och att jag får ha med mig ledsagare och/eller egen medpassagerare.
När det gäller min PTSD så är problemen att jag alltid är på min vakt när jag är bland andra människor, eftersom det där finns män. (Läs gärna inlägget oro bland män) Vilket det så klart gör i vårt samhälle. Det tar extra mycket på krafterna att t ex gå i affären eller åka med buss och tåg där jag hela tiden håller koll på vart alla män är och gör. Det i kombination med min ME/CFS gör att jag efter en resa med buss eller tåg blir så trött att jag sen inte orkar umgås med familj eller vänner. Jag får feber och behöver vila. Med färdtjänsten har jag lyckats förskjuta febern och orken har funnits till umgänge med familj eller vänner. Ligger alltid med feber och behöver vila 1-2 dagar efter ett tillfälle när jag varit på något ”kul”.
Nu tänker färdtjänstenheten dra in min färdtjänst med argumenten att jag oftast åker ensam i bilen och de flesta chaufförer är män. Dessutom åker jag ofta till ställen där män förekommer!
Mina motargument kommer att bli dessa. Att åka i baksätet med en manlig chaufför i framsätet är en helt annan sak än att åka med en buss eller ett tåg där det förekommer många män. Det är en man att hålla koll på, inte många. Alltså går det åt mindre energi. Jag har dessutom utvecklat en strategi som gör att jag klarar av att åka bil med en(!) manlig chaufför. Att jag åker till ställen där det finns män borde inte vara en orsak till att färdtjänsten ställs in. Samhället består även av män! Att jag vid framkomst blir omhändertagen av familj eller vänner som ger mig trygghet. De är oftast fler som möter upp och går runt omkring mig så jag kan slappna av, utan att behöva ”ha koll”. Vilket så klart gör att det går åt mindre energi från min sida.
Jag har förståelse för att människor inte kan förstå mina svårigheter men jag har inte förståelse för att människor och myndigheter inte kan acceptera att personer har svårigheter i sin vardag. Svårigheterna behöver inte synas på utsidan! Hade jag suttit i rullstol för att kroppen inte kan stå och gå så hade det inte varit några problem men nu är det mitt psyke som sitter i rullstol och som inte kan ta sig fram var som helst utan problem.