Då var äntligen strålningen klar. Det har gått över förväntan bra. Jobbigast har varit bilresorna med sjukresor, långa resor och långa väntetider. Alla chaufförer är inte heller så trevliga att åka med, en del riktigt usla bilförare. Men som sagt, strålningen har gått bra.
Otroligt trevlig personal har jag fått träffa. Kunniga och hjälpsamma. Träffade även en annan patient i väntrummet vid flera tillfällen som gärna pratade på och var så trevlig. Trots att hon hade det mycket värre än mig, då hon strålades i ansiktet, så pratade och skämtade hon gärna. En del människor har verkligen förmågan att sprida glädje.
Själva strålningen har gått så smidigt och snabbt. Tror att jag som längst var i strålningsrummet i 15min. Det inklusive av- och påklädning, att jag skulle hamna i rätt läge i min formgjutna liggdel och trots att ryggen och vänsterarmen krånglat.
Är så tacksam för vår sjukvård och den kunskap som finns!
Nu är bröstet rött, kliar och lite utslag har även kommit. Är tacksam för att kontaktsjuksköterskan påminde om kortisonsalvan. Den smörjer jag in bröstet med varje kväll och varje morgon använder jag den mjukgörande krämen. Ibland tar jag till den mjukgörande även under dagen. Den lindrar när bröstet känns varmt och gör ont.
Jag har även ont i själva bröstet. Det kan hugga, oftast på en viss punkt. Det kan pirra och det gör ont att klämma, vilket sker när man ska hämta något i t ex ett skåp eller ska klia sig. Armen klämmer lite på bröstet, något som man i vanliga fall inte ens reflekterar över.
Så klart är jag även trött och har inte orkat göra mycket mer än att resa och få mina strålningar. Men de två sista strålningsdagarna har jag firat med vänner. Firat att operationen gick bra, att strålningen är klar och att jag förhoppningsvis nu är av med cancern.
För att hålla mig frisk inför operation och strålning har jag valt att inte träffa några, men nu när det är klart, så ville jag fira med vänner. Näst sista strålningsdagen firade jag med några av HBT+-seniorerna. Vi blev ett härligt gäng på 7 personer som gick på restaurang och åt och drack gott. Många kramar fick jag också och det känns alltid skönt när jag nu under flera månader inte har träffat några vänner. Den sista strålningsdagen kom ett par och hämtade mig och så åkte vi och tittade i sekundhand butik, sen blev det lunch med rosévin och mycket trevlig prat hemma hos dem. Gos med deras två hundar. Så avslutade vi med fika och glass.
Jag tror att man ska försöka hitta anledningar till att fira lite då och då. Även om man, som jag, blir väldigt trött och att kroppen reagerar med feber. Men själen har fått påfyllning och de jobbiga dagarna blir lite lättare när själen är fylld med vänlig kärlek.