En liten docka, inte så snygg med sin klumpiga botten men med lika glatt leende hela tiden. En liten docka som hur mycket då än försöker slå henne till marken, reser sig igen.
Man lägger henne ner, hon reser sig igen.
Man lägger henne ner, hon reser sig igen.
Man slår ner henne med kraft men hon reser sig igen.
Igen och igen och igen.
Någon kom på att om man tar bort tyngden, hennes värderingar och kärlek, då kommer hon inte att resa sig igen. Men det måste ske med list.
Små snabba hugg, där i botten medan hon ligger ner. Men det måste ske snabbt så det inte märks.
Och små fina stick runt klumpen (känslan) när hon står upp.
Lite då och lite då. Lite här och lite där. Så hon inte märker att hon en dag kan tappa klumpen och sin förmåga att ställa sig upp igen.
Och någon sticker och någon hugger. Lite då och då, lite här och där. Blir djärvare och sticker lite oftare.
Men någon vet inte att den lilla dockan har märkt vad som händer och för varje stick rullar hon lite längre bort från någon.
Ju längre bort hon rullar desto mindre tar sticken.
Till slut når sticken inte fram och någon undrar var den lilla dockan tog vägen.
Jag är som en liten docka med tyngd i den runda botten.
En liten docka, inte så snygg med sin klumpiga botten men med lika glatt leende hela tiden.